Att gå i PERSONLIG KONKURS, är inte lika med att skulderna försvinner, som många tror.

Jag själv gjorde det 1995.

Det var efter att jag startat ett företag med Reklam och Kopiering.

Det gick inte bra alls.

Mycket för att jag egentligen var psykiskt sjuk.

Hade fått diagnoserna: Hypermanodepressiv och bipolär sjukdom.

INGEN såg eller reagerade på att jag var sjuk, när jag startade företaget.

En som är hypermanodepressiv, ser världen ömsom som "sin" och ömsom kommer man ner i djupa depressioner.

En bipolär, ser inte fakta så klart, utan kör på i ullstrumporna. Man har ingen "gråzon", utan det är svart eller vitt i vår värld. Pengar, tycker man att man har massor när lönen kommer. Men man ser inte att den ska RÄCKA också, hela månaden.

Företaget funkade i ca 1,5 år. Sen förstod jag att det inte kunde gå mer.

Jag la ner.

Skaffade en god man som kunde hjälpa mig med min ekonomi. För ekonomi, klarar inte en hypermanodressiv eller bipolär så bra.

Hon rådde mig att gå i personlig konkurs. Så skulle företagsskulderna försvinna.

Vi gjorde så. Jag begärde mig själv i konkurs och fick komma till tingsrätten för att svära på att jag inte hade några tillgångar och skriva på några papper.

Det var skönt att få DET överstökat.

MEN - visade det sen - att min företagsskulder INTE försvann! Därför att jag var PERSONLIGEN ansvarig för dom.

Så dom har hängt efter mig i över 12 år!

Kronofogden kunde inte ta något, för jag hann bli sjukpensionär innan dess. Så jag hade låg inkomst.

Men alla BREVEN man fick hem på krav, gjorde mig ännu sjukare.

Många turer blev det till psyk och jag fick vård och mediciner.

Men vad hjälpte det mot räkningarna?

2003 tog jag kontakt med skuldsaneringen i min dåvarande kommun.

Då var jag TVUNGEN att inse att jag hade skulder på dryga en HALV MILJON KRONOR!

Skuldsaneraren var inte speciellt behjälplig, inte. Utan jag fick göra skitgörat själv, som HON egentligen skulle ha gjort och hade betalt för.

Det drog ut på tiden.

Efter 1,5 år hade vi inte kommit långt och jag mådde jättedåligt.

Då träffade jag min underbara pojkvän i Dalarna, genom internet.

Efter en kort tid, så flyttade jag till Dalarna.

Så då var jag tvungen att börja om IGEN med skuldsaneringen!

Men denna gången hade lagen ändrats, så att det MAX fick ta ett år innan allt var klart och beslut fattat OM man fick skuldsanering.

Det tog 9 månader, sen kom beskedet: DU HAR FÅTT SKULDSANERING!

Det föll en sten från min arma kropp.

Skuldsaneringen inleddes juni 2008 och ska hålla på i fem år.

Snart har jag "bara" fyra år kvar.

Det sorgliga i hela historien, är att så MÅNGA visste att jag var sjuk, men inte hindrade mig.

Det grämer mig mycket, för mycket ångest hade kunnat undvikas.

Jag gjorde även ett sjävmordsförsök 1995 direkt efter konkursen.

Så ser Ni att någon är sjuk, men vederbörande INTE "vet" det själv - försök STOPPA personen att öppna eget.

För det vill man gärna när man är hypermanodepressiv. Man ÄGER världen, tycker man och ser inte hinderna som kan finnas.

Summa summarum:

TÄNK er för INNAN Ni startar eget! Det är INTE lätt att hålla det igång eller FÅ igång det meddetsamma!

Nu mår jag bättre och har kontroll över mina sjukdomar. Men ångestattackerna kommer i alla fall.

Tack vare min pojkvän, klarar jag vardagslivet bra och han har lärt mig om ekonomin.

Så det börjar arta sig och jag mår bättre nu.